Perpetuella kalendrar

Inledning

När den gregorianska kalendern väl hade införts ifrågasattes varken dess precision eller dess system med inskjutna ”ikappdagar” i någon större utsträckning. Dess inre uppbyggnad var däremot en annan sak.

Kritiken riktades först, naturligt nog, mot kalenderns uttalat kristna karaktär genom högtider och referenser till helgon och martyrer.

Den som har läst sidan om den republikanska kalendern minns Marechal och hans De hederliga människornas almanacka (1788). Andra hade gått före honom, som Clency med sin Hjältarnas kalender (1772) och Vasselin med sin Almanacka för det gångna året.

Den övriga kritiken gällde hur den gregorianska kalendern är konstruerad. Och den var (och är fortfarande) omfattande:

• variationen i antal dagar mellan olika månader (28 till 31), vilket ger variationer i antal arbetsdagar och ekonomiska konsekvenser.
• veckodagen flyttar sig från ett år till ett annat. Kom ihåg (se erer och cykler) att det tar 28 år innan samma veckodagar återkommer på samma datum.
• förskjutning av högtider och helgdagar, framför allt påsken.

Under de tre senaste århundradena har studier och förslag blivit allt fler för att reformera den gregorianska kalenderns struktur. Målet var enkelt: att bygga en ”perpetuell” kalender med en så kort cykel som möjligt (jämfört med 28 år för den gregorianska kalendern).

Men vad skulle man göra, och hur?

• Året har 365 dagar och ibland 366 dagar.
• 365 är delbart med 5 (= 73).
• 366 är delbart med 2 (=183), 3 (=122) och 6 (=61).

Slutsats: det finns ingen gemensam divisor som gör att året kan delas upp snyggt. Och vad gör man med 5, divisorn till 365? Fem årstider är för mycket, fem månader är för lite.

Ah, om året bara hade 364 dagar! Då skulle flera intressanta divisorer bli möjliga: 2 (=182), 4 (=91), 7 (=52), 13 (=28), 14 (=26). Framför allt 4, 13 och 14: 4 kvartal, eller 13 månader, eller till och med 14 månader.

Men året har 365 dagar, och det är meningslöst att drömma ... om inte ... om man räknar den 365:e dagen (och den 366:e) som ”utanför kalendern”. Epagomena dagar (en dag eller en grupp dagar som räknas utanför årets månader) finns trots allt redan i andra kalendrar.

Ur dessa iakttagelser växte två stora kalendertyper fram: en ”universell kalender”, som den här sidan handlar om, och en ”fast kalender”, som behandlas på en annan sida på webbplatsen. Båda typerna finns i flera varianter.

Om man med enhet menar minsta upprepbara byggsten är enheten i fasta kalendrar månaden, medan den i universella (eller perpetuella) kalendrar är kvartalet.

”Vit dag”

Oavsett typ har kalendrarna vi nu ska titta på minst en gemensam punkt: användningen av en kompletterande dag (eller två under skottår) utanför enheten. Dessa dagar kan vara numrerade eller inte, namngivna eller inte. Här återkommer alltså idén om epagomena dagar, som i till exempel den republikanska kalendern eller den egyptiska kalendern.

I juli 1745, i den londonska tidskriften The Gentleman's Magazine, dyker under signaturen Hirossa Ap-Iccim (en pseudonym vars upphovsman är oklar) idén om en dag ”utanför tiden” upp, den vi har kallat ”vit dag”.

År 1837 använder den italienske prästen Marco Mastrofini (född 25 april 1763 i Rom, död 4 mars 1845 i Rom), i verket Amplissimi Frutti då Raccogliersi sul Calandario Gregoriano Perpetuo (slutsatser från forskning om en perpetuell gregoriansk kalender), återigen den vita dagen.

Perpetuella kalendrar

Dessa kalendrar kannetecknas av kvartal med samma antal dagar. Varianterna är naturligtvis många: antalet dagar i varje månad, om en vit dag läggs till eller inte osv. Vi ska gå igenom några av dem och nämna andra där författare eller exakt uppbyggnad är mindre kända.

Om du har uppgifter om kalendrarna som listas får du gärna kontakta mig.

Marco Mastrofini (1837)

Heder at den som heder bor. Aven om Mastrofini inte gick så langt som till identiska kvartal var han den förste som fixerade veckorna inom året. Senare perpetuella kalendrar byggde vidare på hans arbete.

Hans kalender har följande egenskaper:

BL = 365:e dagen (vit dag); Bi = vit dag under skottår.

• Året börjar på en sondag.
• Den 365:e dagen (feria octava) tillhör december men har inget veckodagsnamn.
• Den 366:e dagen (interkalar) under skottår placeras efter den 365:e, utanför månad och vecka.
• Påsken kan bara infalla den 26 mars eller den 2, 9, 16 eller 23 april.

Projektet togs senare upp av en viss Fader Castelli och av Monseigneur Nicora.

År 1884 utlyste abbe Croze, fängelsepräst vid La Roquette-fängelset, ett pris på 5 000 franc till den som lade fram det bästa forslaget till ”reformerad” kalender. Initiativet fick stöd av Societe Astronomique de France, framför allt genom astronomen Camille Flammarion. Kravspecifikationen innehöll två villkor: för det första att året skulle börja på en sondag, för det andra att året skulle ha 12 månader.

Gustave Armelin: Frankrike (1887)

Första pris i Croze-tavlingen.

Hans kalender har följande egenskaper:

BL = 365:e dagen (vit dag); Bi = vit dag under skottår.

• Kvartalen börjar på en måndag. Och tavlingens krav, då?
• Den 365:e dagen (nyarsdagen) ligger i början av januari, utan manadsdatum och utan veckodagsnamn.
• Den 366:e dagen ligger efter december, utan manadsdatum och utan veckodagsnamn.

Emile Hanin: Frankrike (1887)

Andra pris i Croze-tavlingen.

Hans kalender, som ligger mycket nära Armelins, har följande egenskaper:

BL = 365:e dagen (vit dag); Bi = vit dag under skottår.

• Kvartalet, och alltså året, börjar på en sondag.
• Den 365:e dagen (completudi eller compledi) är 31 december utan veckodagsnamn.
• Den 366:e dagen (bissextudi eller bissexdi) är 32 december utan veckodagsnamn.

Observera att antalet arbetsdagar (måndag till fredag) varierar i Armelins kalender (27, 26, 25), medan det alltid är 26 i Hanins kalender. Ja, ja ... vi ska inte dela ut priserna på nytt, men ändå ...

Detta projekt togs upp av Von Hesse Wartegg (Schweiz), Emile Rosenkrang (Tyskland), W.-E. Busching (Tyskland) och W. Koppen (Tyskland).

Grosclaude: Schweiz (1900)

Hans kalender har följande egenskaper:

• Den tredje månaden har 31 dagar.
• Kvartalet börjar på en måndag.
• Den 365:e dagen (nyarsdagen) ligger mellan 31 december och 1 januari, utan manadsdatum och utan veckodagsnamn.
• Den 366:e dagen ligger mellan juni och juli, utan manadsdatum och utan veckodagsnamn.

Alexander Philip: Skottland (1918)

Ett av hans två förslag:

• Året börjar med nyarsdagen utanför manaderna.
• Skottdagen placeras utanför manaderna, mellan juni och juli.
• Året (sin andra dag) börjar alltid på en måndag.

Det andra forslaget är mer klassiskt och finns i delen OVRIGA PROJEKT på sidan om fasta kalendrar.

Andra förslag kom i början av 1900-talet. De bygger på fordelningen 30,30,31 inom kvartalet och skiljer sig at framför allt i när året börjar och var de två ”vita dagarna” placeras:

Camille Flammarion: Frankrike (1901)

• Kvartalen börjar på en måndag.
• De ”vita dagarna” ligger mellan december och januari.
• Året börjar den 20 mars i den gregorianska kalendern.

Carlos de la Plaza: Spanien (1911)

• Kvartalen börjar på en sondag.
• Den 365:e dagen ligger mellan 31 december och 1 januari.
• Den 366:e dagen ligger mellan juni och juli.

Armand Baar: Belgien (1912)

• Den 365:e dagen är den 31 april.
• Den 366:e dagen ligger mellan 14 och 15 augusti.

Fader GABRIEL NAHAPETIAN: Italien (1913)

• Kvartalen börjar på en sondag.
• Den 365:e dagen är den 31 januari.
• Den 366:e dagen är den 31 augusti.

Ovriga projekt

I avsnittet Ovriga projekt på sidan om fasta kalendrar hittar du förslag som inte kan klassas varken som perpetuella eller fasta.

Projekten i historien

När man laser de olika forslagen (fasta, perpetuella eller övriga) kan man undra hur privatpersoner alls kunde påverka en kalenderreform.

I praktiken hade nästan alla dessa förslag stöd av olika slag (nationellt, internationellt, politiskt, ekonomiskt, föreningsmässigt ...) och ingick i en stark internationell reformrörelse, särskilt i USA. I den här delen försöker vi få en tydligare bild av hur reformen utvecklades över tid och i olika länder.

Vi har redan sett att tävlingen 1884, sponsrad av Société Astronomique de France, utlöste en våg av förslag till nya kalenderstrukturer. Man kan säga att Frankrike, när man 1887 premierade ett 12-månadersförslag, hade valt sida.

Från 1911 togs Grosclaudes projekt upp av forbundsradet i Bern.

Overtygade reformforesprakare fick igenom en resolution till reformens fordel i International Congress of Chambers of Commerce. År 1912 godkande kongressen Grosclaudes projekt.

Samma är fangade projektet Elisabeth Achelis intresse. Hon gav det namnet varldskalendern (World Calendar) och kampade för det resten av sitt liv.

Amerikanskan Elisabeth Achelis (1880-1973) arbetade hela livet aktivt för den reformerade 12-månaderskalender som hon kallade The World Calendar. År 1930 grundade hon, med egna medel och donationer, World Calendar Association och gav ut Journal of Calendar Reform mellan 1931 och 1955.

År 1923 skapade Nationernas forbund (framtida FN) i Geneve International Calendar Reform Committee.

År 1927 bad förbundet alla länder att studera en kalenderreform. Kommissionen fick in en mängd förslag från alla hall, från privatpersoner till officiella kommissioner.

År 1928 grundade Eastman American Commission för Promotion of the 13-Month Calendar. Striden mellan honom och E. Achelis tog fart.

År 1930 gjorde Eastman en anonym donation på 10 000 dollar till förbundet för en framtida reformkonferens. Reaktionen kom snabbt: i slutet av 1930 gav Achelis samma belopp.

I juni 1931 holls en forberedande kommission i Geneve, där Eastman och Achelis vardera forsvarade sin kalendertyp.

Om vi hoppar över åren av studier och tvekan kommer vi till 1936. Då meddelade dr Alfredo De Castro, vice ordfarande i forbundets kommission, att två projekt aterstod: den fasta 13-manaderskalendern (Eastman) och varldskalendern (Achelis). 12-manadersprojektet antogs av 70 länder.

Projektet blev aldrig verklighet på grund av kriget och starkt motstand från kyrkan.

År 1947 tog FN:s generalsekreterare (förbundet blev FN 1945) upp kalenderreformen på nytt, och arbetet fick ny kraft 1953 på initiativ av en indisk delegation.

År 1954 antogs ett nytt 12-manadersprojekt av den 18:e sessionen i FN:s ekonomiska och sociala rad: fyra kvartal om 91 dagar + en 365:e dag före 1 januari (namn: utanför kalendern) + en 366:e dag mellan juni och juli.

Av officiellt religiosa skal (inforsel av en vit dag som bryter den 7-dagars sabbatscykeln) avvisade USA, Storbritannien, Nederlanderna, Indonesien och andra länder projektet, som därför aldrig antogs.

Den gregorianska kalendern har fortfarande många goda dagar framför sig.

Konstruktion av den universella kalendern (perpetuell eller varldskalender) så som den kunde ha antagits