Vikingkalendern

Den här sidan hade lika gärna kunnat heta Den isländska kalendern eller till och med Den skandinaviska kalendern.

Även om jag erkänner att jag inte har kontrollerat allt i detalj, tror jag att den motsvarar den äldre kalendern i de skandinaviska länderna (Sverige, Norge, Danmark och Island).

Men vi får erkänna att Vikingkalendern har en lockande äventyrsklang. Och framför allt placerar titeln tydligt den epok vi ska titta på.

Lite historia

Ursprunget till ordet viking är inte helt klart. Den mest sannolika etymologin kopplar termen till fornnordiskans vik, som betyder vik/bukt. Vikingr skulle alltså ha varit en sjörövare som höll till i vikar.

Vikingatiden brukar enligt historiker räknas från år 793, då danskar plundrade klostret Lindisfarne i England, till omkring år 1050. Vissa lägger slutpunkten 1066, med Harald Hårdrådes död i slaget vid Hastings, som vanns av Vilhelm Bastarden (eller Erövraren) mot Harold av Wessex. Men det är egentligen en normandisk-normandisk händelse.

Som alla sidor på den här webbplatsen är syftet här inte att i detalj gå igenom vikingarnas historia. För det finns mycket bra webbplatser, bland annat Patrice Vaineaus sida, som berättar allt om vikingarna. Om vi fortfarande ser dem som ett barbariskt och okunnigt folk är det klokt att börja där.

Målet här är mer begränsat: att förstå sammanhanget där den isländska kalendern växte fram.

Och om vi utgår från det självklara att astronomiska kunskaper är nödvändiga för navigation och kustfart, så finns det mycket att hämta. En kalender kan ju inte byggas utan astronomi, så frågorna kommer av sig själva.

Men först tar vi vår korta historiska översikt och delar in vikingatiden i stora perioder.

• Den första (800-850) kännetecknas av de tidiga rovexpeditionerna från skandinaviska handelsmän. De slog till snabbt: landstiga, plundra, försvinna. De seglade med fartyg som knörr eller skeid. Kort sagt allt utom drakkar.
• 850-900 organiserar de sig i grupper och belägrar stora städer (Paris, London...).
• 900-980 är perioden då de börjar bosätta sig permanent i vissa länder och koloniserar andra.
• 980-1050 präglas av en mer militär organisering av expeditionerna. Vikingfenomenet avtar när de nordiska länderna kristnas och starka kungamakter anpassar sig till sydligare normer.

Vikingarnas ”expeditioner” under dessa perioder följde tre huvudrutter:

1. Den norra rutten (nordrvegr) med kustfart längs Östersjöns kuster, inklusive Danmark och Sverige, samt färder över Atlanten.
2. Den västra rutten (vestrvegr) från Danmark och Norge mot Nordatlantens öar, Island (871-930), Grönland och Nordamerika, samt kustfart längs Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Italien och Grekland.
3. Den östra rutten (austrvegr) från Finland mot de ryska sjöarna och Kaspiska havet.

Kalendern

Om vi vill förstå den isländska kalenderns struktur bättre behöver vi lägga våra moderna idéer om månad och år åt sidan och ta till oss andra:

• Den första är kopplad till latituden i de länder där vikingakalendern användes. På dessa breddgrader, grovt förenklat, går solen nästan inte ner under sex månader och går nästan inte upp under sex andra.
• Den andra är att befolkningarna under vikingatiden var starkt knutna till talet 7 (religiöst fenomen?) och alltså till veckan med 7 dagar.

Första tidsindelningen

Utifrån detta blir det mer begripligt att deras första tidsindelning var ”säsongen”, kallad misseri. Varje misseri motsvarade ungefär halva vårt år. Den ena kallades sumar (sommar) och den andra vetr (vinter). Men vi ska inte misstolka detta: dessa misseri är mindre klimatårstider och mer ord för en tidsperiod.

I Poetiska Eddan (även kallad äldre Eddan, med dikter från 700- till 1300-talet) finns några rader om denna indelning av ”året” i två perioder. Mer exakt i Vafþrúðnismál (”Vafþrúðnirs kväden”), där samtalet mellan Oden (Óðinn) och Vafthrudnir (Vafþrúðnir) återges:

”

26. [Óðinn säger:]
Säg mig för det fjärde,
eftersom alla kallar dig vis,
om du vet, Vafþrúðnir,
varifrån vintern kom
och den varma sommaren
första gången, kloke jätte.

27. [Vafþrúðnir säger:]
Vindsvalr heter han
som är vinterns fader,

men Svásuðr är sommarens.

För övrigt får vi i samma Edda veta att Mundilferi är far till Månen (Mani) och Solen (Sol). Men till skillnad från vad man kan tro är Månen sonen och Solen dottern.

Andra tidsindelningen

Som vi sett ovan var den andra indelningen helt naturligt veckan. Varje dag hade ett namn, och vi kan ställa upp veckodagarna så här:

Samexistens mellan de två indelningarna

I brist på bättre ord kallar vi år gruppen som består av de två misseri sommar-vinter.

Detta år hade 364 dagar fördelade på 52 veckor. 26 av dessa veckor utgjorde sommar-misseri och de andra 26 vinter-misseri. Åtminstone under vanliga år, för vi förstår att det måste ha funnits längre år eftersom 364 dagar ligger långt från 365,25 dagar, längden på ett tropiskt år.

Månaderna

Ja, det måste sägas: månader fanns också i den isländska kalendern. Och här finns två skolor med olika hypoteser.

Den första hypotesen säger att den isländska månaden var identisk med vår moderna månad, alltså en tydligt avgränsad period med ett bestämt antal dagar. Året skulle då ha bestått av 12 månader om 30 dagar, plus 4 dagar utanför månaderna, två på sommaren och två på vintern. Det påminner om den egyptiska kalendern med 12 månader om 30 dagar. Skillnaden är antalet epagomenala dagar: 4 i den isländska kalendern (veckologiken), mot 5 i den egyptiska.

Den andra hypotesen är att den isländska månaden inte alls liknade vår moderna, utan snarare betecknade en period utan fasta gränser. Lite som när vi säger ”under sommarlovet”. Man förstår perioden utan att den är exakt avgränsad.

Men varför alls besvära sig med begreppet månad? Förklaringen skulle vara att en månkalender importerades till Island, kanske av vikingarna. Invånarna använde den när de kunde, alltså när månen gick att observera, särskilt under vintern. Resten av året använde de veckan. Detta ska ha fortsatt tills veckan ensam ersatte kombinationen vecka/månad. Månaderna kom naturligtvis tillbaka med full kraft när den julianska kalendern infördes.

Låt oss ställa upp årets månader utan att låsa exakta startdatum, bara den ungefärliga motsvarigheten i den gregorianska kalendern.

Tilläggsveckor

Som vi såg i den historiska översikten var vikingarna tillräckligt avancerade i astronomi för att inte nöja sig med ett år på 364 dagar. Det verkar som att man i början nöjde sig med att ibland lägga till en eller två dagar för att begränsa kalenderdriften. Men lösningen var inte tillfredsställande, dels för att den inte gav en stabil kalender i tiden, dels för att de tillagda dagarna hamnade utanför varje vecka.

Lösningen kom genom Althing, den årliga allmänna församlingen som sammanträdde utomhus i Thingvellir (”församlingens slätter”) på sydvästra Island, grundad 930.

Ari Þorgilsson ”den vise” återger i sin ”Islands historia” (Islendingabók), skriven omkring 1120, reformen som Althing införde 955:

”

... landets klokaste män hade räknat 364 dagar, eller 52 veckor, i två halvår, men de såg av solens gång att sommaren flyttade sig mot våren ...*

Det fanns en man som hette Thorsteinn den svarte, en mycket klok man. När de kom till Alltinget sökte han en lösning: man skulle lägga till en vecka vart sjunde sommar och pröva hur det fungerade ...

*Vid korrekt räkning har ett år 365 dagar, om det inte är ett skottår som har en dag mer. Men i vår räkning har året 364 dagar. När en vecka läggs till vart sjunde år blir sju år lika långa i båda räkningarna. Men om det finns två skottår mellan två år som ska förlängas, ska ni förlänga det sjätte.

För att sammanfatta tydligare föreslog Thorsteinn den svarte att lägga till en vecka (kallad Sumarauki) i sommarens misseri vart sjunde år. Metoden, som skiljer sig från den julianska skottårsregeln, hade den stora fördelen att den bevarade veckostrukturen.

I den andra delen av texten (i rött) förklarar Ari Thorgilsson justeringen vid övergången till den julianska kalendern omkring år 1000: om två julianska skottår infaller mellan två år som ska förlängas med en vecka (isländsk kalender), läggs tilläggsveckan efter den sjätte sommaren i stället för den sjunde.

Den första regeln ger ett medelår på (7 X 364) + 7 = 2555/7 = 365 dagar.
Den andra regeln, som inte är helt enkel att tolka, tenderar att föra årslängden närmare det tropiska året.

Men varför inte helt enkelt lägga in en vecka vart sjätte år? Då skulle medelåret bli (6 X 364) + 7 = 2191/6 = 365,17. Och därefter tillämpa den andra regeln.

Det är frågan Þorsteinn Vilhjálmsson ställde i en artikel i Archaeoastronomy från 1991. Han undrade om uttrycket ”om sju år” borde förstås som man gjorde då, alltså att startåret räknas som år 1 i räkningen. Lite som när vi fortfarande säger ”om åtta dagar” och menar ”om en vecka”, alltså om sju dagar. Debatten är öppen.

Kvarstår gör att man under en 28-årscykel lade till fem fulla år om 371 dagar.

I Grágás (lag- och sedvanesamling från 1200-talet som bygger på äldre koder) finns en tillämpningsregel som säger att första dagen i sumar (sommar-misseri) alltid börjar en torsdag mellan 9 och 15 april. Vetr (vinter-misseri) börjar en lördag mellan 11 och 18 oktober. Om reglerna inte går att uppfylla lägger man till en vecka.

Årets början och epokens början

• Vilken var epoken för den gamla isländska kalendern? Alltså vilket gregorianskt (eller julianskt) datum som motsvarar första dagen i första året i den isländska kalendern.
  Svaret är enkelt: det vet vi inte alls. Vissa föreslår sommarsolståndet 955 som 01/01/0001. Varför inte?
• Vilken var årets första dag? Svaren varierar: vissa lutar åt vintersolståndet, andra menar sommarsolståndet. Frågan är fortfarande öppen.

Notera att den julianska kalendern infördes gradvis från omkring år 1000, och övergången till den gregorianska kalendern skedde på Island 1700.

Primstav

Vi kan inte lämna de skandinaviska kalendrarna utan att nämna primstav, kalendern ristad på en fyrkantig stav eller på en tvåsidig list.

De äldsta kända exemplaren dateras till omkring 1200, alltså efter vikingatiden. De användes fram till ungefär 1700.

Primstav, Rimstock, Runstaf beroende på land (Clogs i England): alla byggdes efter samma princip.

Varje sida representerade en årstid (4 sidor för varianter enligt juliansk kalender, 2 sidor för den ”klassiska” modellen). Nederdelen av varje sida var indelad i veckor och dagarna stod ovanför.

De var ristade med symboliska motiv, sannolikt lika välkända då som vägskyltar är för oss i dag. De gjorde det möjligt att orientera sig i tiden, i årstiden och i året.

För den som vill veta allt om symbolerna finns det här.